Krocken

Usch mår dåligt bara jag tänker på det. Ivaaaaaan.. Ja som ni alla säkert redan förstått och vet om så var vi med om en bilolycka den helgen vi skulle köra hem från Ballina. Vi skulle alla köra efter varandra men killarna är ju sämst så dom körde fel haha så vi körde på och så skulle vi mötas upp längre fram ist. Jag har aldrig någonsin tagit mig en tupplur då jag och Ida roadtripat eftersom jag vill kunna vara med och hålla utkik efter kängurusar och kolla kartan, men denna gång så bestämde vi att jag kunde ta en liten tupplur så att jag kunde vara pigg och alert sen då mörkret föll och då hjälpa till att hålla utkik efter vilt. 

Jag vaknade av att Ida panikbromsade, jag såg en stoppskylt och en korsning och en fläskig Toyota Land Rover som kom körandes, sen gick det snabbt, BAM! Tvärstopp. Vi hade kört rakt in i Land Rovern i hög fart och smällen var inte nådig. Chockad. Fattade vad som hänt men ville bara försvinna och få allt ogjort. Vilken mardröm. Smällen hade hörts hela vägen till polisstationen så polisen var snabbt på plats. Ägarna i den andra bilen var fly förbannade, förståeligt, och förmodligen var dom rädd och chockade dom med. Vi hade nästan vält deras bil. Polisen skulle skoja lite och sa att det var imponerande att vi nästan vält en sån stor och redig bil, men det var inte kul. Inget var kul. Vi grät och var helt förstörda. Stoppskylten syntes så tydligt men ändå hade hon missat den. Vi hade krockat, rejält, och jag hade inte någon försäkring på bilen. Ingen i den andra bilen blev skadade (tack ock lov), jag fick mest bara blåmärken och bulor på smalbenet medans Ida fick ont i knäna och ryggen. Vi alla klarade oss hyfsat oskadda ändå, något positivt i kaoset. Polisen var faktiskt helt underbara. Dom skötte det hela så himla bra och var så lugna och snälla med oss. Dom förklarade att vi inte var i knipa på något vis, att dom inte skulle utreda detta något närmare och att vi inte ens skulle få någon böter för att inte ha stannat vid stopplikt. Dom erbjöd oss att komma in till stationen och värma oss medans vi väntade på våra vänner som jag ringt i panik och förklarat situationen för. Dom kom direkt. Älskade vänner. Dom var så himla oroliga och bamsekramen jag fick fick mig att brista igen. Hur hade vi klarat oss genom detta utan dessa människor? Så hjälpsamma och omtänksamma. Hjälpte oss otroligt. Jag är så tacksam. 

Jag är även sjukt tacksam över att vi hade roo baren, utan den hade det gått ganska så mkt mer illa. Nu är bara frågan hur och om Ivan går fixa, hur dyrt det kommer bli och hur jävla dyrt det kommer bli att reparera Land Rovern... jävla skit. Vart skulle vi nu bo ens? Ta oss till och från jobbet? Där kom vännerna in och räddade situationen igen. Vi fick flytta in i deras share house, och skjutsar oss till och från jobbet varje dag. Tacksam.